Konst som orientering(av Jelena Zetterström, publicerad i magasinet Bruno, 2012)

Ankomst och Avfärd (egentligen Arrival och Departure). Det ligger något profetiskt, närmast ödesmättat över titlarna till Martin Jacobsons två målningar. Färgernas intensitet förstärker i likhet med det övernaturliga, artificiella ljuset känslan av dröm och fiktion; den som även uttrycks i motiven. Världen som kuliss. Som illusion. Som film eller teater. När man talar om hans konst hör glosor som glömska, minne, längtan och fantasi till de användbara. Martin Jacobson har gått från Malmö konsthögskola och Galleri Ping Pong rätt ut i det internationella konstlivet, och nästa höst presenteras han stort på Akvarellmuseet i Skärhamn. Med sin syn på konstnären som en person med uppgift att formulera samtidens myter, de som också används exempelvis i reklam, söker han sina förlagor på det han själv kallar konsthistoriens skräphög. Ofta rör det sig om övergivna bildvärldar och illustrationer hämtade ur böcker, tidskrifter och tidningar från 1800-talets senare del. Grafiska tryck, skapade av konstnärer som aldrig hängt på några salonger. Han återanvänder, plockar isär och pusslar ihop disparata bildelement, tecknar och målar i tusch eller i färg. Bygger långsamt upp sina egna mytologiska världar i ett försök att fånga något av det ogripbara, abstrakta och undermedvetna. Resultatet ter sig ofta lika främmande som välbekant. Men Martin Jacobson samlar inte enbart på bilder, utan också på fakta kring seder och bruk. Myter som överlevt sekler återkommer som associativa kedjor i teckning och måleri – ja, även installationer. En gång förklarades världen i just myter och allegorier, och någonstans finns väl hos Martin Jacobson, som hos de flesta av oss, en önskan att förstå och orientera sig i världen och verkligheten. Men tro nu inte att Martin Jacobson är någon återuppstånden ruinromantiker som drömmer om att bli ett med naturen, eller nostalgiskt söker sig tillbaka till svunna epoker. De överlastade interiörer, naturscenerier och stadslandskap som han skildrar i sina suggestiva och detaljmättade verk får snarare stå som bilder av längtan. En längtan efter delaktighet som vi, om jag ska tolka honom rätt, sedan länge förlorat. Tillbakablickandet blir ett sätt att förstå. Det är lätt att gå vilse i tillvarons labyrinter, och det är lätt att förvilla sig i Martin Jacobsons teckningar och målningar, som laborerar med drömmarnas element och fragmentering och gäckar vårt behov av att känna igen. Det välbekanta uppenbarar sig i oväntade sammanhang, precis som i drömmen, och det är betydligt lättare att hänge sig åt detaljer än att fånga det stora hela. Precis som i verkligheten. Nu kanske mer än någonsin. JELENA ZETTERSTRÖM